2012-05-28

Mäta mättnad och vikten av planering

När man rör sig i viktminsknings- och träningskretsar på nätet är ett vanligt förekommande att det uppstår diskussion kring hur mätt man blir av olika livsmedel.
Food! by clspeace
Food!, a photo by clspeace on Flickr.
Ibland går vågorna höga i forumsdiskussionerna och jag slås av hur viktigt det är för vissa att hävda sin ståndpunkt och övertyga andra om den. Själv har jag mina personliga erfarenheter av kokta ägg som jag gärna vill förmedla till andra. ;-) Mer om det någon annan gång.

Åter till det här med mättnad... Mättnad är något subjektivt vi upplever i våra kroppar. Ingen kan utifrån avgöra hur mätt en annan person är. Man kan säkert mäta volymen på magsäcken, midjemått innan och efter måltid, väga maten eller personen som äter och på en massa andra sätt ta reda på hur mycket en person ätit i förhållande till sin kroppsstorlek, men det är inte det samma som att ta reda på hur mätt den personen känner sig.

Samma sak gäller för uttrycket "hungrig". Att vara hungrig eller mätt är övergripande och generella beskrivningar av sinnestillstånd som är kopplade till kroppslig förnimmelse. Hungrig kan sträcka sig från ett diffust sug över hälsosamt "en kvart innan lunch-knorr" i magen till blodsockerfall och regelrätta svältsmärtor. Mätt kan vara att känna sig o-hungrig, nöjd och tillfredsställd eller full i magen och ända bort till "jag spricker om jag äter mer".

Jag tänker att det är av stor betydelse hur man tränat in vilken nivå av mättnad och hunger som är önskvärd. Särskilt mättnadssignalen är viktig, tror jag, för den talar om när det är dags att sluta äta. En sak jag helt ovetenskapligt reflekterat över då jag läst vad andra skriver på internetforum kopplade till viktminskning är att många verkar sakna den där tydliga stopp-signalen. Det gör jag också, och därför måste jag antingen bestämma i förväg (innan jag är hungrig/sugen/i ät-mode) hur mycket jag ska äta, eller vara mycket medveten i ätsituationen och därigenom uppmärksamma mättnadssignalerna.

I vardagen, måndag-fredag, då jag rutinmässigt äter min frukostgröt och gör i ordning mellisburkar och lunchlådor så fungerar mitt ätande jättebra! När det är dags för kvällsmålet så har jag blodsockret på en jämn nivå och kan därför (oftast) hantera mina impulser att äta jättefort och jättemycket. Jag hinner njuta av maten och inte bara av att tugga och svälja! Till helgerna är det dock otroligt mycket svårare. (Detta är något jag delar med många andra, så jag vet att jag inte är ensam om detta. Vilket i och för sig inte är någon tröst.) Under veckoslutet så förväntas man vara mer spontan, men förväntas unna sig lite av det som kallas livets goda vilket oftast betyder kaloristinna livsmedel och man förväntas vila och slappa.

Jag har kommit fram till (och det tror jag att jag har nämnt tidigare) att helgerna inte är så bra för mig. Det där med förväntad vila är ju enkelt att bortse ifrån för mig och min familj. Vi är av naturen morgonpigga och gillar att ta oss ut till närmaste naturområde och tanka friskluft. Men avsaknaden av fasta rutiner i kombination med en inlärd förväntan om att unna sig något att äta eller dricka är förödande för mig! För veckan består av sju dygn, och om fredagsmys+lördagsgodis+söndagssmask upptar två av de dygnen så är det nästan 29% av hela veckan! Om jag kunde begränsa mig till endast fredagsmys på fredagskvällen skulle denna siffra minska till 5-7%, vilket är acceptabelt. Men att äta tvärt emot vad jag borde under nästan en tredjedel av veckan är det inte!

Så... Åter till mättnad och hunger... För att jag ska hinna med att uppleva o-hunger, vilket är en förutsättning för att jag ska kunna hejda mig i tid då jag äter, krävs en ganska strikt måltidsplanering. Inte så mycket för att jag ska ransonera intaget i mängd/energiinnehåll, men snarare för att jag ska träna in att detta med att vara o-hungrig, det är att vara mätt. Detta är viktigt eftersom jag under så många år ätit tills systemet slagit stopp, magen varit full, och jag nästan blivit lite "hög" på maten. (När jag skriver detta så låter det som om jag haft ätstörningar, men jag ser det mer som att jag haft ett stört ätbeteende.) Jag behöver planera och bestämma i förväg så att jag inte behöver besluta då maten står framför mig hur mycket jag ska äta. För då maten står framför mig, t.ex. en färdigserverad portion på en lunchrestaurang, så kopplar min hjärna bort sig och någon primitiv reflex tar över. Jag är en tänkande och medveten person, så självklart kan jag hejda mig, men det kostar kraft att behöva vara ständigt vaksam. Och emellanåt släpper man garden, särskilt i situationer där blodsockret svajjat under dagen, eller då många andra saker stjäl uppmärksamheten från ätandet. Då blir ätadet en reflex utan eftertanke, och då missar jag alla signaler om nöjdhet, tillfredsställelse, mättnad och njutning. Då äter jag tills det blir tomt på tallriken, och gärna i kastrullerna också.

Jag kan förstå de som är rädda att inte bli mätta på mindre portioner, de som är rädda att de ska känna hunger om de inte får äta obegränsat, de som skräms av tanken på att vara aldeles matt av hunger straxt innan lunch. Jag förstår dem, för jag känner också så. Men jag tror det är viktigt att förstå att det inte är något farligt. Det är inte farligt bara för att det är en ny och lite läskig känsla. Testa! Ät dig o-hungrig nästa gång du äter mellis och njut av att magen kurrar lite lätt då du går till lunch! Upplev hur det är att slippa paltkoman och bredda uppfattningen om livets goda till att omfatta även sådant som inte går att stoppa i munnen!

/A

2012-05-22

Vårrusig

Igår gick en av Sveriges största löparevents (beroende lite på hur man räknar då'rå) av stapeln i Västerås. Vårruset lockade ca 6000 kvinnor av alla slags storelekar och åldrar till starten på Lögis. Eventet turnerar runt i Sverige och på vissa orter är deltagarantalet femsiffrigt. Imponerade!

Själv hoppades jag att slå personligt rekord på sträckan fem kilometer, men lyckades inte med det. 35 minuter klockade jag in mig på med min telefon-app. Jag är  dock MYCKET nöjd med den tiden och framför allt är jag oerhört nöjd med att ha sprungit precis hela sträckan. När jag stog i målfållan och väntade på min medalj kände jag att det kanske till och med fanns någon kilometer till kvar i benen!
Vårruset 2009 by mescon
Vårruset 2009, a photo by mescon on Flickr.
Bortsett från att hela arrangemanget var energigivande för att det var skoj och att det var en häftig upplevelse att springa tillsammans med så många andra människor så är det bevisat att träning, motion och fysisk aktivitet är rena rama lyckopillret! Jag väljer att inte hänvisa till några vetenskapliga artiklar här i bloggen, men det är inte svårt att googla fram mer djupgående fakta om du skulle ha lust.
För mig personligen har löpträningen varit min räddningsplanka de senaste månaderna. Jag har använt mina pass just som lyckopiller och medicin! När huvudet inte orkar med riktigt längre, när tankarna fastnat i samma spår och när det obegripliga och diffusa krypet i kroppen blivit för starkt, då har jag tvingat ut mig på en runda. Och som om de goda féerna svävat förbi och strösslat glitterpulver och stjärneljus över mig så har problemen redan efter någon kilometer antagit rätt proportioner och jag har kunnat hantera mina reaktioner på ett betydligt mer sansat sätt.
Idag lever vi i ett samhälle med ständiga prestationskrav, och att lägga träning och motion till listan på alla måste-saker är inte vad jag är ute efter, men samtidigt florerar en myt om att det skulle gå att vila sig i form! Jag behöver bara gå till mig själv för att förstå att impulserna att lägga sig i soffan med en bok, eller att känna motstånd inför att svida om till träningsstassen, ibland är mycket starkare än lusten att bege sig ut och tanka lite mossa och friskluft i skogen. Men det är då insikten om att denna aktivitet, denna handling, är nödvändig, på samma vis som medicin eller att diska hjälper en att verkligen ta sig iväg. För handen på hjärtat: har du någonsin ångrat ett genomfört motionspass?
Nu är det dags för mig att ta vara på det vackra vädret och lufta hjärnan lite. Fylla på med alla gosiga endorfiner! :-)
/A

2012-05-15

Motivation vs lust

Jag är medlem i en grupp på Facebook som syftar till pepp och stöd i träningen. Det är ganska många människor med i den gruppen och när det gäller människor och mänskligt liv så går det bara inte att vara på topp precis hela tiden! Därför finns det alltid någon det går bra för i gruppen, och någon det går trögt för. Vissa kommer till sådan "livs-bumpar" som jag upplevt under den senaste tiden, och andra tappar helt enkelt sugen tillfälligtvis.Samma fenomen stöter man på i andra forum som kretsar kring kost och träning! Själv är jag med i Viktklubb och där kan man hitta mängder av foruminlägg som handlar om tappade sugar. Varför är det såhär?
Surfing The Wave by Glyn Lowe Photoworks
Surfing The Wave, a photo by Glyn Lowe Photoworks on Flickr.
Jag tror att det beror på flera orsaker. Den viktigaste är att människor gärna går ut lite för hårt! I början är man entusiastisk, och superpepp inför den nya "uppgiften". Man planerar och fördjupar sig. Man känner massor av tillfredsställelse då ny kunskap läggs till den gamla och alla övningar och rutiner är nya och spännade. Sen är det meningen att det ska bli rutin av allt detta nya. Och här är första fällan! I början så surfar man på en "lust-våg" som för en framåt. Det gör det enkelt att komma iväg på gymet direkt efter jobbet och det gör det enkelt att avstå från aktiviteter med polarna till förmån för träning. Men då denna nyhetens behag klingar av så minskar lustvågen i storlek och bär inte av sig själv. Då är det bara att lägga sig ner på brädan och börja paddla! Då måste du själv jobba för att hålla farten uppe. Tomheten efter vågen av lust tror jag gör att många upplever sig omotiverade.
Att förväxla lust och motivation kan få den mest peppade att tappa sugen. Om man i en livsstisförändringssituation (långt ord det där!) benämner lusten som motivation så bygger man upp en förväntning på att en viss känsla ska infinna sig då det t.ex. är dags att träna. När den känslan inte uppstår så blir man istället besviken och tänker att "det måste ju vara något fel på mig som inte kan hålla motivationen uppe!" Nej! Det är inte fel på dig (eller mig)! Motivation är något helt annat!
Ordet motivation kommer från ordet motiv i samma betydelse som skäl. Motivationen hämtar du alltså från de skäl du har till att träna! Ett av skälen kan vara att det är lustfyllt, men det kan inte vara det enda!
Jag försöker jobba med mina "varför", som jag kallar dem, på tre nivåer. Mina varför förändras vartefter, men de viktigaste består! På omedelbar sikt så är ett av mina skäl att uppnå någon slags kroppslig tillfredsställelse och må så där bra man gör efter träning. (Jag sitter här ombytt och klar för en kort löprunda.) På lite längre sikt handlar träningen just nu om att öka i kvantitet. Jag vill kunna springa en mil 30:e juni. Och den avlägsna anledningen är den där långsiktigt hållbara och rimliga livsstilen som jag tror och hoppas innehåller löpträning utöver vardagsmotionen och maten. Naturligtvis har jag många skäl på alla nivåerna. Vissa rör träning, andra kosten och ytterligare andra har mest med övergripande livsstil att göra.
Dina skäl och motiv ska du sedan omvandla till SMARTA mål (googla, så hittar du massor av bra tps på hur du sätter upp mål) och målen ska du jobba fram rimliga planer för hur du ska uppnå. Och dessa planer bygger du upp motivation att genomföra genom att ha dian motiv klara för dig! Easy-peasy! ;-)

2012-05-11

Att springa lite härs och tvärs

Något som är riktigt kul är att kliva av motionsspåret och kuta rakt ut i skogen!

Till exempel här:

Att lämna motionsspårets preparerade stig och bana nya egna vägar mellan träden är mycket givande på flera sätt. Till att börja med är det roligt! Man får se lite nytt, det känns lite tokigt busigt och man kan ju alltid hoppas på att springa lite vilse. Dessutom är det bra träning! Koordinationen får sig en rejäl omgång då stubbar och tuvor behöver pareras, trädgrenar hänger i vägen och ögat och kroppen ska samordnas med hjälp av hjärnan. Det ojämna och oförutsägbara underlaget gör också att musklerna aktiveras. Ja... alltså de där man inte visste man har! Vader och lår i och med många höga steg, men framför allt core-muskulaturen och detta för att man behöver parera en massa. Och ju snabbare du springer desto tuffare träning!

/A