Vårrusig

Igår gick en av Sveriges största löparevents (beroende lite på hur man räknar då'rå) av stapeln i Västerås. Vårruset lockade ca 6000 kvinnor av alla slags storelekar och åldrar till starten på Lögis. Eventet turnerar runt i Sverige och på vissa orter är deltagarantalet femsiffrigt. Imponerade!

Själv hoppades jag att slå personligt rekord på sträckan fem kilometer, men lyckades inte med det. 35 minuter klockade jag in mig på med min telefon-app. Jag är  dock MYCKET nöjd med den tiden och framför allt är jag oerhört nöjd med att ha sprungit precis hela sträckan. När jag stog i målfållan och väntade på min medalj kände jag att det kanske till och med fanns någon kilometer till kvar i benen!

Vårruset 2009, a photo by mescon on Flickr.

Bortsett från att hela arrangemanget var energigivande för att det var skoj och att det var en häftig upplevelse att springa tillsammans med så många andra människor så är det bevisat att träning, motion och fysisk aktivitet är rena rama lyckopillret! Jag väljer att inte hänvisa till några vetenskapliga artiklar här i bloggen, men det är inte svårt att googla fram mer djupgående fakta om du skulle ha lust.

För mig personligen har löpträningen varit min räddningsplanka de senaste månaderna. Jag har använt mina pass just som lyckopiller och medicin! När huvudet inte orkar med riktigt längre, när tankarna fastnat i samma spår och när det obegripliga och diffusa krypet i kroppen blivit för starkt, då har jag tvingat ut mig på en runda. Och som om de goda féerna svävat förbi och strösslat glitterpulver och stjärneljus över mig så har problemen redan efter någon kilometer antagit rätt proportioner och jag har kunnat hantera mina reaktioner på ett betydligt mer sansat sätt.

Idag lever vi i ett samhälle med ständiga prestationskrav, och att lägga träning och motion till listan på alla måste-saker är inte vad jag är ute efter, men samtidigt florerar en myt om att det skulle gå att vila sig i form! Jag behöver bara gå till mig själv för att förstå att impulserna att lägga sig i soffan med en bok, eller att känna motstånd inför att svida om till träningsstassen, ibland är mycket starkare än lusten att bege sig ut och tanka lite mossa och friskluft i skogen. Men det är då insikten om att denna aktivitet, denna handling, är nödvändig, på samma vis som medicin eller att diska hjälper en att verkligen ta sig iväg. För handen på hjärtat: har du någonsin ångrat ett genomfört motionspass?

Nu är det dags för mig att ta vara på det vackra vädret och lufta hjärnan lite. Fylla på med alla gosiga endorfiner! :-)

/A