Mäta mättnad och vikten av planering

När man rör sig i viktminsknings- och träningskretsar på nätet är ett vanligt förekommande att det uppstår diskussion kring hur mätt man blir av olika livsmedel.

Food!, a photo by clspeace on Flickr.

Ibland går vågorna höga i forumsdiskussionerna och jag slås av hur viktigt det är för vissa att hävda sin ståndpunkt och övertyga andra om den. Själv har jag mina personliga erfarenheter av kokta ägg som jag gärna vill förmedla till andra. ;-) Mer om det någon annan gång.

Åter till det här med mättnad... Mättnad är något subjektivt vi upplever i våra kroppar. Ingen kan utifrån avgöra hur mätt en annan person är. Man kan säkert mäta volymen på magsäcken, midjemått innan och efter måltid, väga maten eller personen som äter och på en massa andra sätt ta reda på hur mycket en person ätit i förhållande till sin kroppsstorlek, men det är inte det samma som att ta reda på hur mätt den personen känner sig.

Samma sak gäller för uttrycket "hungrig". Att vara hungrig eller mätt är övergripande och generella beskrivningar av sinnestillstånd som är kopplade till kroppslig förnimmelse. Hungrig kan sträcka sig från ett diffust sug över hälsosamt "en kvart innan lunch-knorr" i magen till blodsockerfall och regelrätta svältsmärtor. Mätt kan vara att känna sig o-hungrig, nöjd och tillfredsställd eller full i magen och ända bort till "jag spricker om jag äter mer".

Jag tänker att det är av stor betydelse hur man tränat in vilken nivå av mättnad och hunger som är önskvärd. Särskilt mättnadssignalen är viktig, tror jag, för den talar om när det är dags att sluta äta. En sak jag helt ovetenskapligt reflekterat över då jag läst vad andra skriver på internetforum kopplade till viktminskning är att många verkar sakna den där tydliga stopp-signalen. Det gör jag också, och därför måste jag antingen bestämma i förväg (innan jag är hungrig/sugen/i ät-mode) hur mycket jag ska äta, eller vara mycket medveten i ätsituationen och därigenom uppmärksamma mättnadssignalerna.

I vardagen, måndag-fredag, då jag rutinmässigt äter min frukostgröt och gör i ordning mellisburkar och lunchlådor så fungerar mitt ätande jättebra! När det är dags för kvällsmålet så har jag blodsockret på en jämn nivå och kan därför (oftast) hantera mina impulser att äta jättefort och jättemycket. Jag hinner njuta av maten och inte bara av att tugga och svälja! Till helgerna är det dock otroligt mycket svårare. (Detta är något jag delar med många andra, så jag vet att jag inte är ensam om detta. Vilket i och för sig inte är någon tröst.) Under veckoslutet så förväntas man vara mer spontan, men förväntas unna sig lite av det som kallas livets goda vilket oftast betyder kaloristinna livsmedel och man förväntas vila och slappa.

Jag har kommit fram till (och det tror jag att jag har nämnt tidigare) att helgerna inte är så bra för mig. Det där med förväntad vila är ju enkelt att bortse ifrån för mig och min familj. Vi är av naturen morgonpigga och gillar att ta oss ut till närmaste naturområde och tanka friskluft. Men avsaknaden av fasta rutiner i kombination med en inlärd förväntan om att unna sig något att äta eller dricka är förödande för mig! För veckan består av sju dygn, och om fredagsmys+lördagsgodis+söndagssmask upptar två av de dygnen så är det nästan 29% av hela veckan! Om jag kunde begränsa mig till endast fredagsmys på fredagskvällen skulle denna siffra minska till 5-7%, vilket är acceptabelt. Men att äta tvärt emot vad jag borde under nästan en tredjedel av veckan är det inte!

Så... Åter till mättnad och hunger... För att jag ska hinna med att uppleva o-hunger, vilket är en förutsättning för att jag ska kunna hejda mig i tid då jag äter, krävs en ganska strikt måltidsplanering. Inte så mycket för att jag ska ransonera intaget i mängd/energiinnehåll, men snarare för att jag ska träna in att detta med att vara o-hungrig, det är att vara mätt. Detta är viktigt eftersom jag under så många år ätit tills systemet slagit stopp, magen varit full, och jag nästan blivit lite "hög" på maten. (När jag skriver detta så låter det som om jag haft ätstörningar, men jag ser det mer som att jag haft ett stört ätbeteende.) Jag behöver planera och bestämma i förväg så att jag inte behöver besluta då maten står framför mig hur mycket jag ska äta. För då maten står framför mig, t.ex. en färdigserverad portion på en lunchrestaurang, så kopplar min hjärna bort sig och någon primitiv reflex tar över. Jag är en tänkande och medveten person, så självklart kan jag hejda mig, men det kostar kraft att behöva vara ständigt vaksam. Och emellanåt släpper man garden, särskilt i situationer där blodsockret svajjat under dagen, eller då många andra saker stjäl uppmärksamheten från ätandet. Då blir ätadet en reflex utan eftertanke, och då missar jag alla signaler om nöjdhet, tillfredsställelse, mättnad och njutning. Då äter jag tills det blir tomt på tallriken, och gärna i kastrullerna också.

Jag kan förstå de som är rädda att inte bli mätta på mindre portioner, de som är rädda att de ska känna hunger om de inte får äta obegränsat, de som skräms av tanken på att vara aldeles matt av hunger straxt innan lunch. Jag förstår dem, för jag känner också så. Men jag tror det är viktigt att förstå att det inte är något farligt. Det är inte farligt bara för att det är en ny och lite läskig känsla. Testa! Ät dig o-hungrig nästa gång du äter mellis och njut av att magen kurrar lite lätt då du går till lunch! Upplev hur det är att slippa paltkoman och bredda uppfattningen om livets goda till att omfatta även sådant som inte går att stoppa i munnen!

/A