När man är mitt upp'i ett livsförändringsprojekt är det lätt hänt att alltför stort fokus läggs på just det projektet. Det är lätt hänt att resten av livet får komma lite som det kommer. Och det är okej! För det mesta i livet rullar ju på rutin och gammal vana, och så länge omgivningen (läs make och tonårsbarn) stöttar så funkar det ju!
Men så kommer de där fartguppen då livet och att leva kräver en aning mer uppmärksamhet och fokus. Det är då det där livsstilsförändringsprojektet verkligen utsätts för prövning. För vad händer om projektets grunder är så svaga att de inte håller för normala livs-fartgupp? Jo, då brister allt och alla gamla vanor faller över en igen. Då faller jag in i gamla mönster vad gäller maten, motionen och framför allt det mentala. Då tänker jag om mig själv att... "...ja, men vad trodde du? Att du skulle klara detta? Va?!" och tar en mazarin till. (Tro nu inte att jag håller på att gå under... Nej, det hela handlar om högst normala "bumpar" i tillvaron.)
Men, NEJ! Jag är inte en evig tjockis. Jag är en person med ett högst normalt liv med normala stressfaktorer och normala reaktioner på dessa. ALLA människor har det tufft i perioder, och det är okej att reagera, och det är okej att reagera med lite tokiga beteenden (inom rimliga gränser). Men det är inte okej att använda stressen som ursäkt för att ge upp. Istället kan jag se detta som ett utmärkt tillfälle att dra nytta av alla lärdomar kring mat, motion och mitt tänkande som jag tagit till mig under min viktresa.
Jag har lärt mig detta:
- Om jag äter bra mat i vettiga mängder och skippar gotterier och utrymmesmat så mår min mage bra, jag känner mig pigg och "fräsch" och jag kan äta ofta och mycket av saker som smakar jättegott.
- Om jag motionerar tillräckligt ofta så får jag en massa kroppsegna "designer drugs" (endorfiner och annat skoj som produceras vid träning) som både ger mig trevliga kickar och gör mig mer välbalanserad i övrigt. Jag tar helt enkelt det som är jobbigt på ett bättre sätt. Dessutom känner jag mig duktig och nöjd.
- Om jag jobbar med hur jag tänker om mig själv och mina beteenden så blir jag mer medveten. Jag kan ta mina lärdomar kring mina mat- och motionsbeteenden och dra nytta av dessa även i de stressiga siuationer som hör i hop med andra delar av livet och därigenom hantera dessa med ett bättre resultat.
Så... Upp på banan igen!
Osså bjuder jag på en bild på nysprungen morgonmotionär. Fejset lika rosa som jackan och pannbandet, öronen fulla med barockmusik (förvånansvärt bra att springa till!) och jättenöjd och glad i hela kroppen! :-D
2 kommentarer:
Underbart att läsa, du r en inspiration och man ser ju en tydlig förändring... Har börjat själv men mer att äta rätt till en start och lite mer motion.. snart kanske vi springer tillsammans?
kram från oss i surahammar. saknar er .
Projekt är bra för de är oftast tidsbegränsade och det gör det lättare att satsa för fullt, för att göra jobbet, utvärdera efter en tid och göra klart. Med livsstilen är det ju lite annorlunda. Frestelser kommer gärna för att rucka en tillbaka till destruktiva vanor, men frestelsen är där för att kolla om man sett och förstått och tackat för det som varit. För när man gjort det, sett, förstått och tackat är det klart och man blir fri från just den lilla saken som varit som ett farthinder i ens väg. Lycka till med den smala vägen framåt.
Skicka en kommentar